söndag 15 oktober 2017

Snåltips: skippa gymmet (och lyft dig själv)

När jag växte upp behövdes bara ett par gympaskor (som kunde användas till de flesta sporter), kortbyxor och en t-shirt och sedan kunde man ägna sig åt löpträning, fotboll, brännboll eller vad man nu ville. Åtminstone på sommaren, på vintern är det ju  materialsport som gäller i större utsträckning.
Nu för tiden är det inte lika lätt. De allra flesta sporter verka kräva betydliga investeringar i utrustning - för att de ska utövas på rätt sätt eller för att man ska tas på allvar. Ta till exempel vanlig långdistanslöpning - det är inte speciellt svårt att lägga ut en halv förmögenhet på rätt sorts skor, tekniska kläder och löparklocka med pulsmätare, gps och syreupptagningsuppföljning. Och vi ska inte bara prata om cykling, där de flesta jag stöter på utmed vägarna härnere är utrustade som fullblodsproffs.
Om viljan finns går det mesta att lösa. Till en större eller mindre kostnad.
Om viljan finns går det mesta att lösa. Till en större eller mindre kostnad.
 Att ägna sig åt fysisk träning är egentligen så pass fundamentalt att man inte bör prioritera pengar innan sportutövandet, men några generella råd för att undvika att spendera en förmögenhet kan vara att:
  • Skippa nyårslöften som leder dig till att köpa årskort på gymmet som sedan bara  används under januari. Och skippa gymmet över huvud taget om du inte nödvändigtvis behöver deras apparater. Sök exempelvis "7 minute workout" på Internet och du kommer att hitta effektiva träningsmetoder som inte kräver några särskilda redskap.
  • Köp inte den senaste och dyraste utrustningen. Exempelvis funkar min mountainbike från 1999 alldeles utmärkt. Att den väger 5-6 kg mer än en modern cykel gör inget, eftersom jag föredrar att försöka kapa bort 3-4 kg från min egen vikt.
  • Köp de sportkläder du behöver, men snåla inte på kvaliteten. Har du precis satt igång går det dock lite bra att använda bomullskläder istället för tekniska specialplagg. Om du fortsätter med träningen kommer du att uppskatta att ha utrustning med bättre kvalitet, men om du inte är på elitnivå är det sällan det lönar sig att köpa den dyraste och bästa utrustningen.
  • Många sorters idrott kan utövas utan att det behöver kosta nästan någonting. Löpning kräver bara ett par bättre eller sämre löparskor, simma kan kan göra i havet eller i badsjön och många övningar för att styrketräna kan göras utan några särskilda redskap eller på någon särskild plats.
För egen del är favoritsporterna löpning och cykling, i kombination med en del styrketräning hemma i garaget. Min löparutrustning innefattar ett par Nike löparskor, tekniska kläder, mobiltelefon med Sportstracker, pulsband och hörlurar (för uppföljning av löprundan, hjärtrytm och för att lyssna på musik). Jag pytsar ut runt omkring 150€ per år på löparskor och kläder, pulsbandet kostade 40€ för 7 år sedan och mobiltelefonen har jag i alla fall.

Del av min löparutrustning.
Del av min löparutrustning.
Min gamla trogna mountainbike från 1999 duger fortfarande för mina cykelrundor i bergen (och jag använder samma skor som när jag löper), dock med lite kringutrustning i form av cykelbyxor, ryggsäck, hjälm och handskar. Cykeln kostade drygt 5.000 kronor för 18 år sedan och jag har väl lagt ut 100€ på resten av grejorna.
När det gäller styrketräning kör jag 7-minuters träningspass (som förutom att används min egen kropp som vikt behöver en stol eller pall samt en matta som liggunderlag) och övningar med kettlebells (jag har 12-, 18- och 24-kilosvikter som kostade knappt 200€, men som kommer att hålla längre än jag).
Kettlebell.
Kettlebell.
Slutligen har jag ett hemmagym som består av ett 1,5-tums hydraulikrör, rep samt slang (för att skydda repet mot slitage) upphängd i garaget som jag använder för att träna överkropp och rygg. Jag använder mig själv som vikt, vilket innebär att eventuell viktökning betyder jobbigare träningspass.
Del av hemmagym. Kostnad 5 euro.
Del av hemmagym. Kostnad 5 euro.

5 kommentarer:

  1. Jag skulle ändå rekommendera dig att köpa fler löparskor. Det är nyttigt att variera, det minskar skaderisken och gör löpningen roligare. Eftersom skornas bäst-före-datum helt hänger på hur många mil du sprungit med dem blir det i det långa loppet inte ett öre dyrare. Själv pendlar jag just nu mellan sex olika par (plus barfotalöpning, som är verklig #sparadkrona).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset, du har nog rätt - jag kanske ska prova något annat märke också (jag kör mest Nike Pegasus). Mina löparskor brukar hålla mellan omkring 60-70 mil (beroende på mängd asfalt och terräng) innan jag växlar till nya och använder de gamla till hundpromenaderna.

      Om du använder så många par, finns det ingen risk att materialen åldras i förtid (tillverkarna brukar hävda att så är fallet)?

      Barfotalöpning, det låter intressant. Var kan du praktisera det i Sverige? Själv har jag provat på sandstrand vid något tillfälle.

      Radera
    2. 60-70 var lågt, mina håller dubbelt eller mer, vilket också skulle kunna bero på mängden skor för en del hävdar att skorna behöver vila mellan passen, men jag vet inte om det finns någon grund för det.

      Att materialet åldras skulle jag vilja avskriva som en myt. Kanske efter tio år. Möjligen.

      Barfotalöpning praktiserar jag på asfalt och grus när underlaget är torrt och temperaturen minst +7. Är det kallare fryser jag om fötterna och är det blött riskerar gruskorn att fastna på fötterna och hacka hål på dem. Nyttigt för fötterna och främjar löpsteget (=skorna håller längre).

      Radera
    3. Mina senaste två par var ganska slitna efter denna distans, jag har ett ganska neutralt löpsteg men jag misstänker att mina vägval (mycket stengiga stigar) påverkar slitaget, liksom att jag väger lite för mycket. Bättre form och lägre vikt resulterar förmodligen i längre löpsteg och högre fart, och fler kilometer per tidsenhet, vilket gör att skorna håller lite längre.

      Barfotalöpning kanske är värt att prova, men då blir det nog löparbana till att börja med för min del.

      Radera
    4. Ja, börja med löparbana eller t o m gräs, men gå sedan över till asfalt. Grejen är att man då måste landa mjukt på framfoten för att det inte ska göra ont, och på så vis blir löpsteget självkorrigerande. På gräsmatta kan man landa hur som helst.

      Och börja med ett par hundra meter, annars kan det bli slitigt för vader och hälsenor. Själv springer jag upp till 7 km barfota på asfalt/grus. Sedan säger fotsulorna ifrån. Men det finns ju folk som springer maraton barfota så jag är väl bara gnällig :-).

      Radera