Förvandlingen

Idag när jag vaknade upptäckte jag att jag förändrats. Inte som Gregor Samsa i Kafkas roman, men ändå var något signifikativt annorlunda med med mina sinnen. Så upptäckte jag var det var. När jag betraktade omvärlden med ett öga i taget ändrade synbilden färg mellan ögonen, inte fullständigt men ändå så mycket att jag reagerade. Och om någon redan nu ställer sig frågan, är svaret nej, jag använder inte droger för att förstärka eller förbättra min verklighet (inte för andra orsaker, för den delen).

Ungefär så här stor skillnad var det mellan ögonen i morse. Ska det vara så?

Jag vet sedan tidigare att jag är något färgblind (ni har nog sett de där små tavlorna med en massa prickar på, där jag omöjligtvis kan urskilja vilken siffra som tydligen gömmer sig där och optikern tittar frågande på mig när jag undrar om det inte är ett litet djur på bilden), vilket fick fick mig att glömma en karriär som jaktplanspilot. Som Tom Cruise i Top Gun. Eller kanske mer som Charlie Sheen i Top Shots!
Det finns kända problem relaterade till ögonen i min släkt - jag har till exempel ärvt min mors närsynthet, så jag vet ungefär vad jag kan vänta mig på lite sikt. Men det här måste kollas upp! Inte så att jag är direkt orolig, men i ögonen finns ju både tappar och stavar och sådana fenomen är ju annars mer förknippade med vinter och den är det ju ingen ordning på heller nu för tiden men hur Greta än ser på klimatförändringen så ska väl inte min syn förändras över en natt.
När jag fortsätter skriva det här inlägget har det blivit eftermiddag, skillnaden mellan ögonen märks mindre och jag är något mindre orolig. Imorgon, när jag vaknar och öppnar ögonen ska jag jämföra igen. Skulle jag få välja skulle jag då vilja se på världen ungefär som i en gammal Technicolor-film. Med lite bleka och överdrivna färger. Samtidigt.

Just look at that sky, it’s a work of art! Hah, nature never knew colors like that.

Jag undrar om någon av er möjligtvis upplevt något liknande? Utan droger, alltså.