Köbildning

Om det fanns ett världsmästerskap i att stå i kö, skulle nog Sverige ha goda chanser att vinna varje år. Det verkar vara inbyggt i den svenska DNA:n att snällt ställa sig i en kö och vänta på sin tur, allt på ett organiserat, effektivt och rättvist sätt. Ställ upp ett par personer på rad på godtycklig plats i Sverige, och du kan vara säker på att nästa person automatiskt ställer sig sist och väntar.

Väluppfostrade svenska hundar?

Sedan har själva processen att köa utvecklats. Man uppfann kölappar med nummer av papper, som sedan utvecklats till datoriserade system där man beroende på ärende hamnar i olika köer. Fortfarande effektivt och ordningssamt. Och steget därefter är att förboka tiden. Då slipper man den fysiska delen av att stå i kö och vakta på de andra, men man har ju ändå en position i en virtuell kö (kanske någon har hackat systemet för att komma före?).
I Spanien då? Den som för första gången går in på det lokala bageriet eller på postkontoret observerar avsaknaden av kön. Här står man till synes helt slumpmässigt utspridda pratande med varandra, ofta med volymen på en ganska hög nivå (det är inte bara flygplan som kan spränga ljudvallen). Men håller man då reda på vem som står på tur? Jo, när man kommer in frågar man helt enkelt -Vem är sist? (-¿El último, por favor?). Genialiskt enkelt. På detta sätt behöver man bara hålla reda på föregående person samt upplysa eventuella efterkommande om att man står sist. Och faktum är att det fungerar.
Nu används visserligen både kölappar och andra kösystem även i Spanien. Och när antalet väntande personen är riktigt stort tar man till det svenska paradnumret och ställer sig på rad. Men troligen känner man sig aldrig lika bekväm i kön som svenskarna.

Traditionell köbildning utanför ett av spanska arbetslösförmedlingens kontor.