Om lördagarna brukar jag ge mig ut på veckans löppass. En gång i veckan är egentligen för lite, men å andra sidan är dessa pass närmast heliga, och rundorna brukar bli ganska långa, så jag kan inte klaga. På vinterhalvåret springer jag mot inlandets kuperade terräng och på sommarhalvåret åt havet, med med närmast obefintlig nivåskillnad.
Jag gillar löpning, eftersom tempot är tillräckligt lågt för att man ska hinna ta in och njuta av omgivningen (vid cykling går det för fort), men tillräckligt högt för få lite avstånd från utgångspunkten och få omväxling under rundan (vid vandring går det för långsamt). Dessutom erbjuder löpningen i mitt fall ett stunds enskildhet, vilket är bra för att gå igenom veckans händelser.
Idag blev det 13 km i stekande sol och en temperatur runt 30ºC vid tiotiden på förmiddagen. Det är helt nödvändigt att ha med sig vattenflaska för att få vätska på vägen, och mina löprundor väljer jag så att jag kan fylla på flaskan ungefär halvvägs. Min kropp är inte gjord för det här klimatet, men det är bara att gilla läget...
Bilden nedan visar hur stranden såg ut i förmiddags.
 |
| Goda förutsättningar för att steka fläsket. Det är gott om folk redan vid elvatiden, och det är fortfarande bara juni. |
Löpning får en att känna sig levande! Jag befinner mig i Italien och ville inte vara utan löpning den här semesterveckan, så jag sprang också i 30 graders värme igår. 10 km och jag hade inte med mig något vatten men här finns dricksfontäner som man kan blaska ansiktet i.
SvaraRaderaHåller med att löpningen får en att känna sig levande! Med denna värme känner jag mig dock ibland mer som en levande död.
RaderaVatten på vägen är viktigt. Jag har varit med om att cykla vilse i bergen över 30ºC och när vattnet tar slut är det inte roligt.